Tungt på snö och få men välmeriterade damer

Sista dagen i Grönklitt bjöd på improviserad tävling, 1 timme + 3 varv runt 1,1km slingan. Massor med bra åkare, vasaloppssegrare och liknande. Tyvärr hade jag en riktigt tung dag och istället för att lossna efter några sega första varv var musklerna bara tomma efter det. "Sprinten" på fredagen var i jämförelse bra! Bara att åka igenom alltså.

Snön var bra för min axel men jag tror faktiskt att jag råkade ut för samma sak som i skidtunneln när jag körde ett långt och hårt pass där för en dryg månad sedan. Det är helt enkelt jobbigt att staka på snö, för hela kroppen. Och fredagen räckte mer än väl tydligen. Nöjd ändå, träningen behövde jag och stavarna höll ju...

Som vanligt all heder åt alla inblandade i tävlingen, det behövs för svensk skidåkning! Vad, som vanligt, är mindre hedrande för långloppsåkningen är den fortsatt stora skillnaden i deltagarantalet mellan damer och herrar. Ingen skugga ska falla över varken dom damer eller herrar som deltog, där ligger inte problemet. Och trots färre damer så översteg ju deras meriter herråkarnas med hästländer.

Så åter igen, varför? Anton Järnberg nämnde på föreläsninen att det inte var helt lätt att hitta damer för teamet. Nu kan man ju ha olika uppfattningar om det men Anton har säkert en bra poäng utifrån sin synvinkel, det är nog inte helt lätt. Samtidigt verkar det aldrig vara något problem att hitta herrar.

Låt mig uppmana er att pröva en tanke tills jag skriver mer om det. Det kanske är fullt rationellt för kvinnliga skidåkare att INTE satsa på långlopp!? Jag menar vad finns det för dom att hämta i långloppsvärlden jämfört med herrar? Och vad säger det om oss? Och på vem ligger ansvaret?

Starten på "sprinten" med mig rätt långt bak.

//Stefan