lördag 17 februari 2018

Varför inte herrarnas OS?

Att det (än så länge) är dom svenska damernas OS har noterats här och var senaste dagarna. Eric Hilmersson skriver i GP om den ojämställda fördelningen av sponsorpengar i ljuset av OS-medaljerna. Låt vara att ojämställdheten är större inom lagidrotter generellt och det är fram för allt individuella medaljer det handlar om i OS, men det gör ju inte saken bättre.

Johanna Ojala sammanfattar på Svt lite av orsakerna bakom och vägen fram för kvinnliga idrottare. Precis som Johanna tror jag inte dom flesta av dom yngre och nu aktiva damerna tänker på att det ligger strukturella förändringar bakom dom nuvarande framgångarna. Om man däremot intervjuar eller diskuterar kvinnliga idrottare som varit aktiva mellan olika årtal så framträder det en tydlig bild av vikten av kvinnliga förebilder. En bild av en allt mer jämställd idrott, åtminstonde i individuella grenar.

Men om vi vänder på perspektivet, varför är det inte herrarnas OS? Det kan självklart fortfarande ändra sig men tittar vi mer specifikt på längdskidor så är bilden tydlig, det är inte herrarna vi ska knyta förhoppningar till. Men även om en ökad jämställdhet inom individuella idrotter ger större möjligheter för kvinnor att nå framgångar så borde inte därav följa att män presterar sämre i internationell konkurrens. Eller?

Låt oss dela upp orsakerna bakom en framgångsrik idrottselit i tre delar:

1. En stor grupp aktiva ger större top. (Bredd)

2. Förutsättningar för så många som möjligt att bedriva en elitsatsning. (Ekonomi)

3. Individer som ser intresse/möjligheter/legitimt att satsa på sin idrott. (psykosociala mönster)

Svarar man ja på alla tre så får man som Norge en massa bra skidåkare. Svarar man nej på alla tre så hamnar man tex i kvinnlig långloppsåkning, väldigt få.

När det gäller punkt 1och 2 så är det snarare så att herrar fortfarande har än fördel där inom svensk längdskidåkning så det kan rimligtvis inte förklara tappet av toppåkare på herrsidan. Punkt 3 är däremot intressant. Wassberg var inne på skillnaden mellan pojkar och flickor i en intervju i Expressen. Flickor lockas att träna längdskidåkning på ett annat sätt än pojkar hävdar han. Förutsatt att Wassberg har rätt i sin iaktagelse så är det den mest intressanta förklaringen hittils. Men frågan är fortfarande varför?

När jag söker i min egen kunskap om samhällsfenomen som skulle kunna ha en liknande mekanism så tänker jag på den svenska skolan idag. Flickor har alltid (åtminstonde från 50-talet) presterat bättre, så även idag. Det som har hänt dom senaste åren är att en grupp pojkar börjat tappa än mer. Självklart handlar detta om klassbakgrund, resurser till skolan osv men en inte oviktig del är att framgång i skolsystemet (numera ända upp till forskarutbildning) börjar bli kvinnligt kodat. Uppenbarligen har flickor/kvinnor i sin könstillhörighet någon slags fördel i det svenska utbildningssystemet (om än inte i lönenivåer i arbetslivet).

Studier och elitidrott får väl ändå sägas ha liknande grundkrav (om än att det förra är mer intellektuellt utvecklande och det senare mer fysikt). Egenskaper och erfarenheter som flickor och kvinnor tillägnar sig kanske hjälper dom i individuella idrotter liksom i utbildningssystemet. Även om jämställdheten i samhället går framåt så brukar kvinnligt kodade fält inte locka unga pojkar i så stor utsträckning så Wassberg är nog något på spåren.

Nu är ju detta vad som i vetenskapliga sammanhang han beskrivas som en hypotes, ett antagande utifrån tidigare kunskap, ett antagande som behöver studeras ytterligare. Med det sagt så är det också viktigt att påpeka att när vi analyserar olympiska medaljörer så handlar det om så få personer liksom att toppidrott handlar om ett fåtal individer och det begränsar strukturella analyser. Men det är ju bättre än ingenting, och värt att ta vidare. Inte minst för berörda idrottsförbund.

//Stefan


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar