När jag åkte Hornbergsloppet senast, kanske 2011 gick det tungt och jag blev långt, långt efter. När jag igen åkte i söndags så gick det bra första 5 då det var hårt tempo, sen fick jag slita tills jag tyvärr stäppte täten efter 17 kilometer. Andra varvet var jag väldigt seg och tappade 5-6 minuter. Men jag var före en del minst sagt bra åkare och mycket närmare täten än för 4 år sedan. Tror ni att jag är glad för det? Nej just det! Tävlingsidrott är trots allt den lättaste vägen till ständig besvikelse...
Nu laddar jag för Engelbrektsloppet.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar