I DN tar Sverker Sörlin (författat "Kroppens geni" bland annat samt en av dom få intellektuella som analyserar längdskidåkning) ett grepp på hur norska skidhjältar skapas genom att läsa biografier och böcker av och om just norska skidåkare. Väl värt att läsa och fint att ett av våra starkaste idrottskulturella uttrycken, nämligen längdskidåkning, får akademiska uppmärksamheten den förtjänar.
Nu råkar jag veta att biografier av/om längdskidåkare är lite av ett specialintresse för Sörlin och en kort analys i texten visar också det. Oftast handlar det om att stapla klicheér på varandra. Undantagen som han nämner, Siri Halles ”Sporet fanger” vill jag verkligen läsa, Gudmund Skjeldals texter (på nynorska av någon anledning) är jag bekant med men inte i bokform. Men Sörlin nämner också ett skifte från klichéer mot att undersöka längdskidåkningen djupare. Jonas Forsangs bok om Northug, Thor Gotaas med ”Oddvar Brå – et skilöperliv” som exempel.
Precis som med Sörlins "Kroppens geni" tycker jag att han fortsatt idealiserar längdskidvärlden, det är egentligen ingen kritik från min sida utan ska nog ses som ett utslag av att jag befinner mig i den värld han beskriver. För historien om Nothug och Brå är fortsatt om en manlig skidåkare i en tradition vi väldigt väl känner igen.
Så läs Sörlin i DN och fundera vidare själva.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar