lördag 4 februari 2017

Stakförbud och maktstrukturer inom SSF

Min text om stakförbud hamnade på Längd.se. Kanske kan det inspirera SSF att implementera en mer genomtänkt arbetsmetod arbetsmetod kring tävlingstillfällen. Tyvärr är jag inte så hoppfull, desto mer man lär sig om hur SSF fungerar desto mer inser man att det finns en kultur av att den/dom som nått en maktposition ofta tar beslut som man inte anser behöver motiveras. Det kan som i detta fall gälla en TD men det kan lika gärna gälla att man "inte hittar" några kvinnliga tränare till landslagen. Konsekvensen blir ju att det är svårt att utveckla verksamheten när det inte finns någon motivering, alternativt bristfällande motivering. Men det är väl något vi måste jobba med antar jag.

Dock gjorde jag lite grävande angående händelseförloppet bakom stakförbudzonerna på SM 10/15-kilometern.

1. Först beslutar förbundet (i sommras) att stakförbudzoner ska testas vid några tävlingar under vintern, SM är inte en av tävlingarna.

2. En och en halv dag före start beslutar juryn att ändå lägga stakförbudzoner på SM.

3. Protester att det är orimligt att införa detta så tätt inpå loppet (när åkare har förberett sig efter vissa förutsättningar) viftas bort med motiveringen att det är FIS och SSFs intention att bevara den klassisk åkningen så därför väljer man att göra det ändå.

4. För att komlicera saken extra så flyttas och justeras längden på stakförbudzonerna fram till minuter före start!

Jag håller fast vid min uppfattning att det inte är ett professionellt agernade av juryn (och förbundet förmodligen) på vilket sätt stakförbudzoner nu infördes.

Men förutom att SSF borde överväga om personerna i juryn är kompetenta för fler uppdrag så följer flera konsekvenser. Den första och som jag nämnt tidigare är att vissa herråkare avstod att ställa upp eller fick sina lopp delvis förstörda. Men följande är också värt att reflektera över:

1. Sannolikt kommer långloppsåkarna att försvinna i än högre grad från SM.

2. Sannolikt är också att det här kommer att vidga klyftan mellan traditionell åkning och långlopp. Följden blir att färre åkare startar i traditionella lopp (kanske blir det fler "staklopp som i Grönklitt i början av vintern istället).

3. Om juryns senfärdiga agerande nu blir en norm för hur juryn tillåts ta beslut så skapar det en väldig osäkerhet bland oss åkare (som är inriktade på stakning). När som helst fram till start kan stakbegränsningar införas i klassiska lopp.

4. När juryn nu inte agerar respektfullt mot åkare och klubbar och tar beslut endast utifrån sin maktposition skapar det en massa skitsnack i kulisserna. Det är mycket mer konstruktivt med en arbetsmetod där vi tillåter oss vara oense i sakfrågor men överens om hur beslut tas.

5. Slutligen så försvårar detta juryarbete i andra tävlingar. Såväl TD som övriga inom jury/tävlingsorganisation gör ett hårt och avgörande arbete för vår idrott. Aktiva samt ledare ska ha tilltro till dessa personer så vi behandlar varandra med respekt. En jury ska inte behöva bli idiotförklarad av varken aktiva eller ledare. Tyvärr tror jag att lite av respekten försvann nu i Söderhamn.

Slutligen vill jag påpeka att uppfattningen att klassisk skidåkning försvinner om det bara stakas är en åsikt, en åsikt som jag inte delar! Dessutom förstärker det här min bild att den traditionella åkningen har väldigt dåligt självförtroende. Hur många/få är det som stakar traditionella lopp egentligen? Och vill man se mer diagonalåkning man man väl titta mer på damerna då? Men det är en annan debatt.

//Stefan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar