onsdag 8 mars 2017

Maktutövning inom landslag

När jag och min gamle skidkamrat Tony diskuterar och analyserar landslagsverksamhet brukar vi alltid återkomma till en viktig insikt. Vilken 23-åring skulle tacka nej till en chans i landslaget? En priveligerad möjlighet men samtidigt en ojämlik relation. Vilken medvetenhet finns det om detta i vår idrott?

Jag läser i Nettavisen.no. om dom norska aktivas spelregler under VM i Lahtis. Egentligen inget uppsendeväckande i sig och en självklar del i en seriös landslagsverksamhet, framför allt är det bra att norska laget jobbar med tydlighet på det här området. Men jag stannar till vid den sista punkten. 

"Vi snakker MED og ikke om. Uklarheter og evt uenigheter mellom utøvere, trenere eller andre i støtteapparatet/eksternt, tas opp internt og direkte med den/de det gjelder, ikke i media.”

Vid första anblicken självklar men den rymmer ändå en djupare principiell fråga som tyvärr sällan diskuteras inom idrotten, en fråga jag vill hävda landslags och förbundsledare ofta själva har begränsad kunskap om. Nämligen att det finns en grundläggande maktobalans mellan landslagsledning och aktiv, och den är nästan alltid till den aktivas nackdel. Låt mig ta två konkreta exempel.

Efter att Kathrine Harsem riktat kritik mot miljön i det norska landslaget under Tour de Ski  lade ledningen så att säga locket på!

Det andra exemplet är den märkliga historien kring dom två svenska simmerskorna Jennie Johansson och Michelle Coleman som blev avstängda från landslagsuppdrag efter OS och missade kortbane-VM. Varken förbundet eller dom aktiva valde där att utåt ge en heltäckande förklaring. Uppenbarligen vågade inte dom aktiva samtidigt som förbundet inte ansåg sig behöva motivera sina beslut offentligt.

För mig som utomstående utan fullständig insyn i dessa båda fall så kan jag inte säga mycket i sakfrågan, men principiellt blir det intressant. Självklart är det i dom flesta fall positivt att lösa problem internt men vad händer när ett landslag inte klarar av det eller när en aktiv anser sig vara felaktigt behandlad? Ett landslag är inte en demokratisk organisation och ledningen kommer allt som oftast att vara i ett maktöverläge mot den aktiva. Hur stor medvetenhet finns hos idrottsförbunden om detta enkla faktum? Hur löser man den konflikten?

Visst kan problem lösas internt men ibland misstänker jag att den metoden är en del av problemet! En offentlig debatt där vissa upplever det som jobbigt att få sin auktoritet ifrågasatt är nog ibland ett bättre alternativ än att lägga locket på och hämma utvecklingen, och kanske den aktives enda utväg ibland. Men fram för allt så kan det lära idrottsförbund att dom behöver motivera sina beslut, och där kan offentligetens ljus underlätta! Säkerligen skulle en ökad insyn också kraftigt öka motivationen hos idrottsförbund att bemöta sina aktiva mer professionellt.

//Stefan

4 kommentarer:

  1. Hur tänker Du här och utifrån vilka erfarenheter ??
    Menar Du att alla organisationer ska föra en debatt om/med/kring sina anställda etc i media eller vad ??
    Gäller detta i så fall bara vissa organisationer eller några särskilt namngivna etc ??

    SvaraRadera
  2. Det här handlar specifikt om idrottsorganisationer, fram för allt organisationer kring toppidrottare. Och det är en påminnelse om att det aktiva ofta är i ett maktunderläge (dock exempelvis inte Northug). Exemplen ovan tycker jag är tydliga.

    SvaraRadera
  3. Ska således varje fotbollslag i allsvenskan varje vecka i media föra en debatt med/mot de som inte får spela för att inte tala om alla hockeylag, handbollslag, stafettlag etc ???
    På vilket sätt skiljer sig uttagningar inom idrott från de tusentals "uttagningar" som sker varje dag i arbetslivet ??

    SvaraRadera
  4. Åter igen nej, inte regelmässigt. Jag påpekar endast att den aktiva ofta är i ett underläge och att det kan vara relevant att ta vissa frågor till en offentlig debatt, om den aktiva inte har någon annan utväg. Exemplen ovan tycker jag är intressanta.

    Arbetslivet brukar vi väl diskutera öppet? Brukar kallas politik.

    Ett mer skidnära exempel är Johanna Ojala, skidtränare som offentligt debatterar varför så få kvinnor blir topptränare i SSF. Helt riktigt då det inte är en fråga som går att jobba med "internt" inom SSF.

    SvaraRadera