Verkligheten är ofta motsägelsefull, ta dom svenska kristdemokraterna som exempel. Dom är, med hjälp av diverse kristna organisationer, några av dom får som verkligen bryr sig dom människor som befinner sig lägst på samhällets stege. Gott så. Samtidigt är det ett parti som är, ska vi säga, något negativa till att människor är homosexuella, åtminstone så att dom själva märker det. Sen har vi ju det där med att dom som genomgår könsbyte ska tvångssteriliseras, känns lite 1900-tal. Lika är det i idrottens underbara värld.
I ett tv-program igår så problematiserades dopning på ett relativt bra sätt. Men logiken är väl inte sådär lysande ibland. Ni vet DDR där idrottare tvångsdopades och Stasi övervakade medborgarna, inte det mest lyckade samhälle vi skapat. Hur ska vi då bekämpa dopning, jo Kallur (och tidigare Klyft) har föreslagit ett inopererat chip för att kontrollera idrottarna. För att bekämpa DDR ska vi alltså skapa ett DDR? Dopning må vara ett stort problem men i jämförelse med ett system med total övervakning, känns lite mera problematiskt.
Jag började förklara för mina lägerkamrater att den enda meningsfulla sättet att bekämpa dopning är att idrottarna inte är intresserade av att dopa sig, dvs den sociala kontrollen skall vara så stark så att ingen dopar sig. Niclas frågade hur man gör att det blir så, en fråga som jag lämnade obesvarad. Men visst, ganska mycket så är det i Sverige och Norge medan det i andra länder inte riktigt är så. Är det så bra att ta avstånd
från idrottade som dopat sig då? Känns ju lite tveksamt när man tänker på Myllylä, svaret på problemet återstår alltså. Livstidsstraff finner jag dock moraliskt motbjudande såväl i idrotten som det övriga samhället. Varför får ni fundera på själva.
//Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar