Kläpparännet 2012

I torsdags styrde jag mot Harsa där Daniela hade fixat boende åt mig, Niclas samt vår stötteapparat Emelie hos några 08:or som var där och skidade. Första gången för mig i Harsa på ganska precis 20 år, det hade inte ändrat sig nämnvärt. Kvällen ägnades som sig bör åt skidtester och att styra upp Niclas vallning. För egen det var jag för trött för att valla och pratade lite med stockholmarna istället. Dessvärre hade en tjej (kvinna? vi 70-talister börjar bli gamla?) som jag hjälpte med träningsupplägg tidigare i Grönklitt fått en konstig idé om att hon INTE skulle träna styrka. Detta trots att jag hade tryck hårt på vikten av att damskidåkare styrketränar ordentligt, speciellt långloppsdamer. Jag fick dock hjälp av Janne Hasselgren som stödde mitt resonemang.

Vallning sju på morgonen. Ganska kallt och skidorna vallades med grönt högfluor paraffin, grönt lågfluor paraffin samt Vauhti pulver. Tunt med Toko Base/VR40 i fästzonen, lite kortare än 0-spannet. Träffade klubbkamraten Jan-Olov i vallaboden, han åkte genast till Ljusdal för att tävla. Så efter vitargokokande begav vi oss till skidstadion i Ljusdal. Jag provade skidor och diskuterade valla med Ronnie Löf, han gick på Rode Blå Super, jag gick på Rode Blå Super Extrem. Bra och hårda spår var det med fint stavfäste. Träffade Emelie på stadion när jag lade ut skidorna och hon berättade att Janne var på väg med vitargotermosarna, konstigt nog hade dom blivit kvar i Harsa.

I starten stod jag tyvärr bakom en damsenior och även om hon är väldigt bra så tappad jag många placeringar dom första 500 meterna. En tätgrupp hade dragit ifrån lite och jag och Ronnie Löf försökte jaga ikapp. Nu är det ju inte så att jag kan släppa 20 sekunder på åkare som Halfvarsson, Gräfnings och Sutter och sedan jaga ikapp dom bara sådär. Inte den dagen i alla fall. När vi kom in i första större backen på elljusspåret så var vi en bra grupp med mig, Ronnie, teamkamrat Niclas, Patrik Lind Torshälla, hemma åkaren Niclas Bärj samt någon till. Efter backen som jag stakat (mindre syra i benen så) svängde vi ut på en ganska platt skogsväg som vi åkte bort och tillbaka i god fart och tappade inte så mycket på täten. Jag försökte göra mitt jobb så gott jag kunde. Niclas påstod efteråt att jag var en av dom som höll bäst fart i dragjobbet även om det kändes segt. Ronnie höll nog högst fart. Lind och Bärj gjorde också ett stort dragjobb. Inne på elljusspåret svängde vi ner mot botten av den längsta stigningen (ni som kan Ljusdals banor vet vad jag menar) och det blev en ganska plågsam färd mot toppen. Några hade bra tryck i diagonalen, Ronnie och jag stakade. Hängde med ganska bra ändå och med fint glid kunde jag vila upp mig mot stadion.

Andra varvet flöt på samma sätt, bra fart och vi tappade inte allt för mycket på täten. Emelie langade perfekt trots att jag och Niclas låg inom 5 sekunder. Bra hejar rop från uppländska ledare då Rex hade många åkare där. Jag hängde med ganska lätt i motluten med stakningen och kunde släppa lite på toppen för att glida ikapp utför.

Tredje varvet blev ganska slött och vi tappade på täten ordentligt. Ronnie försökte gå hårdare men det hände inte så mycket när nästa åkare klev fram. Jag fick en truga söndertrampad i en sväng och blev lite bekymrad men i dom hårda spåren spelade det ingen roll då spetsen var kvar. I motluten inne på elljusspåret blev det lite jakt ändå och jag använde till och med benen som börjat piggna till lite. Tror vi var någon åkare färre ut på sista varvet.

Hög fart hela sista varvet och inne på elljusspåret försökte jag rycka utför för att ha med mig lite försprång in i backen. Det funkade ganska bra och jag lät åkarna i gruppen passera mig en efter en och jag åkte bara så fort jag behövde för att hänga med gruppen uppför. Planen var att rycka utför in mot stadion där jag hade så bra glid. Tyvärr hade Niclas tänkt samma sak men det gick bra ändå och vi gled ifrån dom andra. Bara Ronnie orkade ikapp. Så låg vi den sista korta biten in mot spurten även om jag släppte lite på Niclas så Ronnie gick om.

Sannolikt är inte befolkningen i Ljusdal mindre kloka än andra ställen, MEN, upploppet på Ljusdals skidstadion föregås av en skarp kurva över en bro. Den bron är inte det mest lyckade Ljusdals befolkning presterat under årens lopp. Niclas som låg först (ett klokt val) passerade på insidan av en motionär som var placerad i backen uppför bron. Ronnie vek ut framför mig för att som jag runda åkaren vi varvade och jag tappade (liksom Ronnie) farten totalt. Det spelade nog ändå ingen roll. Niclas gjorde ett jättebra lopp och Ronnie var starkast av oss i spurten. En vitargo-kladdig Emelie verkade nöjd och Janne tycket vi gjort ett jättebra lopp, tack till er båda. Själv är jag mest nöjd med stakningen uppför. Det är så lite som behövs för att hänga med täten, en bättre tätposition och fluid över pulvret så kanske. I alla fall en bit in i loppet.

Nu är jag ganska trött efter att ha tävlat och tränat under en vecka. Mycket högintensiv stakning och en hel del distans i skate. Återhämtning och tävling i Grängesberg på söndag verkar det bli. Hoppas på hårt underlag och trevligt sällskap i långloppsvärlden.

//Stefan