Au Revoir, Mon Amour

Till slut så stod jag och tittade på den snötäckta Mittåkläppen, mina träningsläger i Brux brukar sluta så. Att glida ner till Djupdalsvallen är då inte längre lika lockande som i början av veckan.

Jag har en vän som uppenbarligen lever det bästa liv hon kan leva med Funäsfjällen som sin arbetsplats. Har aldrig träffat någon som tycker om längdskidåkning så mycket och så uppriktigt menar allt hon säger om hur fin hennes träningsmiljö är. Det känns som ett långt och avlägset steg för mig att ta, ändå stod jag och tittade på Mittåkläppen.

Egentligen så gillar jag inte när träningspass motiveras med den omgivande naturens skönhet, det förefaller vara fel fokus. Mera livsstilsträning än tävlingsidrott (jo jag har problem med längdskidåkningens utveckling mot en social markör för välbeställda personer). Kanske är det ändå bara ett sätt att rationalisera mina livsval, kanske är det en strategi för att träna 700 timmar på ett år. Nu är jag inte fullt så enkelspårig i min syn på estetiken kring träningspassen och när jag ser den snötäckta Mittåkläppen i solsken så är det egentligen bara ett gott sällskap som saknas när jag önskar att alla kunde uppleva skidåkning såhär. Kanske är det därför som spåren i Brux känns hemma på ett sätt som bara Södra i Sundsvall och kanske Engelbrektsspåren kan mäta sig med.

Glider nerför Kläppen samtalandes om långloppscirkusen och storhetsvansinne. Möter några sprintåkare nere vid elljusspåret och frågar lite hur det gått. Avslutar träningslägret med att skata upp till stugan med sällskap av Brinken och klockan stannar på 27 timmar och 55 minuter. Till tonerna av Fade To Black rullar vi bort från snögränsen och mot träningspass i 4 grader och regn...

//Stefan